Litet musik- och konsthistoria

, minst sagt magra


Jag visade tidigt intresse för musik. Redan vid 2-års åldern spelade jag på cittra
och hörde när det var fel och ostämt. Sen inköptes en orgel och den intresserade jag mig mycket för. Så snart nån snäll människa trampade orgeln åt mig blev jag glad och försökte spela.Lärde mig snart små melodier utan noter. Därför gjorde mamma en liten sångtrio av mig och min äldre bror och syster. Jag både sjöng och spelade. Vi uppträdde i de lokaler som fanns i bygden och blev både uppmärksammade och omskrivna.
Fotot av mig togs av en tidningsfotograf och jag sitter på en hög kudde för att nå upp till orgeln. Enlig en moster blev vi omskrivna i flera tidningar, men vår far var så strängt religiös att det inte fick förekomma vare sig bilder eller vanliga tidningar innanför hemmets dörrar. Så själva visste vi inte om berömmelsen.
Mina föräldar var unga och mycket fattiga. Någon slags utbildning kunde det inte bli
tal om. Men musiken fanns i släkten. Min morfar var särskilt musikalisk, spelade
själv tre instrument.Men framför allt lärde han upp några av sina döttrar, bl.a.min mamma att sjunga i kör. De sjöng helt utan noter fyrstämmigt och blev mycket omtyckta. De fick uppträda i kyrkor och på tillställningar. Men eftersom det var före
både radions och TVs tid kunde de aldrig bli "rikskända".
Jag forsatte att spela och lära mig själv tills lärare i skolan började intressera sig för och hjälpa mig litet.Som vuxen kunde jag sen fortsätta och skaffa mer utbildning, men det mesta har jag lärt mig själv.Underhållningspianist har jag varit hela livet,men aldrig på heltid. Barn och familj har varit viktigare. Jag gillade inte de arbetsvillkor för underhållnings pianister som finns här i Sverige, minst sagt magra och dåliga, och den banan lämnade jag snart. Nu tror jag alla är såna pianister är utdöda.´
Jag tyckte också mycket om att teckna och låg på golvet och fyllde olika hyllpapper och vad jag kunde få tag i.Jag fick som 13-åring gå en korrespondenskurs i teckning trots att jag egentligen var för ung. Fick beröm av mina lärare som senare blev kända konstnärer. Har många av de teckningar jag gjorde kvar och visar dem här under etiketten"Mina teckningar från 1940",

Skolhistoria

Jag tog realen i Norrtälje samrealskola år l942. I samband med det gjorde jag en liten sjusidig beskrivning av skolan och dess lärare. Och idag 60 år efteråt kan jag faktiskt känna igen dem av mina små teckningar. Skolan har sen dess förändrats helt och hållet och är nu också gymnasium. Men så här såg den ut då.
60 år efteråt samlas vi alla som är kvarav klassen igen och då såg det ut så här.

Mitt fotoalbum

Här berättar jag om några av bilderna ur mitt fotoalbum.

LITET AV VAD JAG SYSSLAT MED EFTER SEXTIFEM.

Ja, jag är en sån som gärna skriver dikter. Inga djupsinniga, inga Tranströmer-poem. Jag varken kan eller vill försöka. Om man inte är genial som vissa poeter är, blir det lätt uppstyltat konstlat och oäkta. Jag är ingen poet och blir aldrig någon, men det jag skapar måste vara äkta även om det är hur trivialt som helst. Men de jag beundrar och gärna vill efterlikna är bl a Nils Ferlin och Fröding. Precis som de vill jag i mina dikter försöka peka på känslor och förhållanden som vi alla känner till och delar med så enkla ord som möjligt, och gärna lägga till en gnutta humor. Ett exempel är EN GUMMAS LOVSÅNG, MORSOR och BUTIKSJAKT EFTER LYCKA.
Jag har också det intrycket att alla våra gamla kända poeter beskriver den manliga världen och de känslor som män besitter. Jag känner inte igen mig i den världen. Hela konstvärlden har fram till de senaste decennierna varit androcentrisk, utgått från det manliga. Det var ju bara männen som fick vara konstnärer.Jag har velat beskriva en kvinnlig verklighet, en vardaglig ofta trivial, där vi kvinnor lever våra liv. Många ifrågasätter om det är konst. Ja, vad är konst?
Ja, jag är nog ingen riktig poet, men tycker om att skriva. Så jag har också skrivit några böcker förutom lic.avhandlingen. Jag tycker om att växla om med sysselsättningen. Skriva en text som kanske passar till en sång ibland. Och så vill jag också gärna teckna och måla bilder för barn.Eftersom jag alltid sysslat med musik och spelar på min flygel så gott som varje dag händer det också att jag
kompopnerar sånger, både till egen och andras text. Det smärtar mig mycket att jag inte kan sjunga längre. Har inte kunnat det på mycket länge, eftersom mina lungor
är dåliga.

Reflexioner om datorer

Ja som jag redan konstaterat är min start som blogger mycket svår. Jag har både högskole-. och universitetsutbildningar, men detta bloggspråk förstår jag mig inte på. Det finns hundra sätt att missförstå hur man skall gå tillväga och jag besitter minst 50 av dem själv. Engelskan som ofta används gör det inte lättare. Jag är full av förundran över, att ungdomar så lätt tycks lära sig hantera datorspråket.
Då man är 80+ som jag tar allt emot, och jag känner mig som en komplett åsna. Om jag nånsin kan lära mig är något vi får se. Tyvärr råkar jag att ha någon
datafreak i närheten, som kan hjälpa mig. Nu måste jag vila huvud och ögon.Hej så länge
Jag är också förundrad över många tankar och tendenser och frågor som de som har komponerat denna blogg visar. Varför skulle en nybörjarbloggare som jag vara så intresserad och vilja följa andra bloggar innan jag ens börjat ?. Det kommer att dröja om det någonsin händer att att jag blir så intresserad av någon. Jag tycker inte att följdfrågorna alltid är logiska och självklara. Kontrollen när det gäller inloggningen är otroligt rigorös. Varför? Det är väl inte statshemligheter vi brukar avhandla? Vilka vi är måste vi ju redan från början avslöja.
Jag skulle önska det fanns olika nivåer beträffande bloggar beroende på hur vi vill använda dem. Som det nu är tycks det mig alltför komplicerat för äldre personer som jag. Yngre personer verkar däremot klara det bra. Varför det är så kan nog ingen säga, förutom att det numera ingåg i skolundervisningen. Men de äldre skulle behöva en dator som sällskap och sysselsättning. Jag känner i min ganska stora bekantskapskrets av jämnåriga tyvärr ingen enda som riktigt kan använda en dator.
Det är mycket synd, eftersom det bland ensamma gamla kanske handikappade människor vore ett perfekt hjälpmedel. Jag har själv gått kurser - helt värdelösa för mig. Men jag tror det mycket beror på att det ofta är onödigt komplicerat.Det hela är nog inte tänkt för äldre människor utan för ungdomar och arbetsliv. Men jag tycker att det är tid att tänka om. Det skall vara enklare, göras enklare. Ja, så var det
sagt. Hej från mej!