Skräcken

Det kom ett vidunder
till mig.
Jag tror det var på natten.
Jag visste inte dess namn,
visste intet om
vidunder.
Det grep tag
i mig
skoningslöst
och kröp sakta in
borrande sig genom
mitt inre.

Vidundret
började nära sig
av min kropp och själ.
Lämnade mig
aldrig.
Jag blev dess
fånge
och lärde mig
småningom
att känna igen det.
Jag kallar drt
skräcken.

Vidundret är starkt
starkare än något annat
jag vet.
Det lever endast hos
de ensamma
i isande kyla.
Suger obevekligt
näring
nästlande sig in
i kroppens alla
nervändar.

Jag blev fånge
hos skräcken,
som binder min tunga,
mina lemmar.
Jag kan inte tala
inte sträcka ut min hand.
Glädjen fryser till is,
ljus blir mörker.
Förtvivlat söker jag
en strimma
som visar vägen ut

Någon ser på mig ibland.
Jag tror
någon talar till mig
En hand
sträcks mot mig,
rör vid mig.
Väntar
att jag
skall le och tala.
Men jag är orörlig,
stum
hårt fjättrad
av skräcken

Skräcken har blivit
min herre.
Jag önskar
jag slapp världen
den levande
den fria,
varma
med människor
nu främmande
för mig.

Jag är en
ensam fånge
och klmrar
mig hårt
hårt
fast
vid min herre.